Staffan - Nu med ännu lägre toleransnivå.

De två första bidragen kommer faktiskt från samma skiva. Jag tänker dock aldrig gå ifrån turordningslistan. Mest för att det är lättare att hålla reda på vart fan jag är då. 
Ikväll kommer en låt som börjar lite likt, den är faktiskt ganska lik Brothers on a Hotel Room i många avseenden. Upplägget är detsamma. Det är dock orättvist och i denna fas meningslöst att börja jämföra låtar med varandra. Det kommer i ett senare skede.

Ikväll tillägnas inlägget bara hur bra What Sarah Said är. För bra är den . Den är riktigt bra. Textmässigt är den helt fantastiskt. Den beskriver ångesten i att sitta i ett väntrum på ett sjukhus på ett underbart sätt. Eller vad är det egentligen den beskriver? Är det livet självt? Det beror väl på HUR man vill tolka texten. Det skall inte jag göra för dig så jag bifogar den i slutet av inlägget. Vackert är det i vilket fall som helst. Känslomässigt går den att beskriva med ett Grey’s Anatomyavsnitt. Det är väl å andra sidan ingen bra recension - eller så är det en perfekt recension, beroende på vem du pratar med. Vad jag vill få ut är att låten i sig lockar ut mig exakt samma känslor som 45 min av ihopklippt drama (med stämningsfylld musik) gör. Det ÄR fantatistisk! Hur är det möjligt att jag känner lika mycket efter 6 min och 21 sekunder? Jag gillar’t, so to speak.

Skaffa nu fram dig ett par näsdukar. Kryp upp i soffan (eller vad du nu har för att sitta i en trekant från högtalarna. Tro mig, du behöver det för den här låten.)

And it came to me then that every plan is a tiny prayer to father time
As I stared at my shoes in the ICU that reeked of piss and 409
And I rationed my breaths as I said to myself that I’d already taken too much today
As each descending peak on the LCD took you a little farther away from me
Away from me

Amongst the vending machines and year-old magazines in a place where we only say goodbye
It stung like a violent wind that our memories depend on a faulty camera in our minds
But I knew that you were a truth I would rather lose than to have never lain beside at all
And I looked around at all the eyes on the ground as the TV entertained itself

‘Cause there’s no comfort in the waiting room
Just nervous pacers bracing for bad news
And then the nurse comes round and everyone will lift their heads
But I’m thinking of what Sarah said that “Love is watching someone die”

So who’s going to watch you die?

Jag börjar med låten som blev beskriven som världens bästa låt. “…den är HELT felfri. Helt otrolig.”

Jag ska vara ärlig, mina förväntningar var HÖGA. Det fanns dock inga problem att ha höga förväntningar. Alls faktiskt. De blev infriade från första slagen på pianots tangenter i introt. När väl trummorna gick igång visste jag att detta var något att älska. Sångarens röst är inte världens bästa, det är väl inte operaklass på killen. Det gör dock inget alls, den är tillräckligt bra för att sparka rumpan på alla som någonsin vart med i Idol (världen över) och i sammanhanget skulle jag aldrig velat ha någon annan. Det är fantastiskt hur väl det går ihop med låtens ångestladdade budskap. En berättelse för den redan inbitna ångestfyllda tonåringen, jag kan förstå att detta är en låt som en svart och svår människa skriver självmordsbrev till medan vi (jag anser mig vara över den perioden) andra ser detta som en vacker berättelse om en period där vi alla en gång varit.

Jag är nu vid kanske tionde genomlyssningen på den här låten och jag har ännu inte ens börjat tröttna. In many ways it’s a perfect ten. Jag vill inte ge den epitet “jordens bästa låt”. Än. Det är för tidigt och faktum är att det skulle vara totalt meningslöst att fortsätta med det här om jag redan skulle ha hittat den. Plus att det faktiskt i listan är med Mr Van Zandt, Mew, GNR, Hellström, Loke, Sigur Ros och många mer.

Brothers on a Hotel Bed skall dock ha hyllningar för att den fick mig att lyssna igenom den två gånger första kvällen och sen var det kört. Jag fick stänga av musiken för kvällen och roa mig utan musik. Så lyssna nu igenom Brothers on a Hotel Bed med Death Cab for Cutie och njut. Texten är här under. Stäng ute allt annat i 4 min och 31 sek.

You may tire of me as our December sun is setting because I’m not who I used to be
No longer easy on the eyes but these wrinkles masterfully disguise
The youthful boy below who turned your way and saw
Something he was not looking for: both a beginning and an end
But now he lives inside someone he does not recognize
When he catches his reflection on accident

On the back of a motor bike
With your arms outstretched trying to take flight
Leaving everything behind
But even at our swiftest speed we couldn’t break from the concrete
In the city where we still reside.
And I have learned that even landlocked lovers yearn for the sea like navy men
Cause now we say goodnight from our own separate sides
Like brothers on a hotel bed
Like brothers on a hotel bed
Like brothers on a hotel bed
Like brothers on a hotel bed

Det är rått, det är kallt och det är rock. Dessutom är det bra!

Så luta dig tillbaka, öppna folkölen och lägg in en snus. Det är PRECIS så Them Crooked Vultures skall avnjutas.

Det skulle kunna vara jag. På väg till/från Borås.

Gotta pop ‘em commuters!